A blog about literature and web resources on electroacoustic music and sound art
The Experimental Music Yearbook “is a repository for composers, performers, and the public to glean the methods and styles of various artists working in the experimental music tradition”.
DREAM, Digital Re-Working Re-Appropriation of Electro-Acoustic Music, is
“a EU funded project aimed at preserving, reconstructing, and exhibiting the devices and the music of the Studio di Fonologia Musicale di Milano della Rai. During the 1950s and 1960s, this was one of the leading places in Europe for the production of electro-acustic music, together with Paris and Cologne.
During the project, part of the equipment of the Studio (oscillators and non-linear filters) has been virtually reconstructed and will become part of the permanent exhibit at the Museum of Musical Instruments in Milan. Some of these devices were used by Belgian composer Henri Pousseur to compose Scambi, one of the very first examples of open forms in music. The history of the Studio and the main project results have been published in the book The Studio di Fonologia – A Musical Journey (Ricordi, 2012).”
I hardly need mention that the Studio di Fonologia was the place where Berio, Maderna and Nono created their early electronic works. It seems that the book hasn’t been released yet, but there’s an earlier Italian version available at the Ricordi website.
Reading Paul Griffiths’ Modern music and after (3. ed.), I was struck by the author’s cursory treatment of EAM, especially since he himself writes that
“[…] electronic music was soon set on a path apart from other music, to become a sphere (too often regarded as a secondary sphere) with its own institutions and proponents.” (p. 18, emphasis mine)
Griffiths doesn’t reveal the identity of those who regard EAM as a “secondary sphere” (nor what he means by “secondary”), but he certainly seems to belong to them, since he mentions almost no composers that have devoted themselves to EAM.
From the book’s index I’ve estimated that, of the 10-11 most mentioned composers, Stockhausen receives by far the most attention, followed by Boulez, Cage and Nono, and then Berio, Messiaen, Ligeti, Stravinsky, Babbitt, Kagel and Lachenmann. Surprisingly, Xenakis is not among these 11, and ranks below e.g. Elliott Carter, Maxwell Davies, Ferneyhough, Henze, Kurtág, Reich, and Scelsi.
The composers Griffiths discusses in connexion with EAM are almost the same as the ones listed above. Of those that’s mentioned more than twice, Stockhausen again receives the most attention, followed by Nono, Berio, Cage, Babbitt, Boulez, Chowning and Schaeffer. These composers were obviously important for the development of EAM, but many of them wrote mainly instrumental and vocal music.
Many of the other EAM composers discussed in the book are associated with either IRCAM or computer music, such as Jonathan Harvey, Jean-Claude Risset and Charles Dodge. Xenakis’ EAM isn’t mentioned, and also left out are the entire French/Canadian acousmatic and soundscape traditions, e.g. Bayle, Dhomont, Ferrari, Parmegiani, Radigue, Schafer, Smalley, Truax, and Westerkamp.
Of course, Modern music and after is an introductory text, and numerous composers have to be excluded (for another perspective on this, see James Primosch’s blog post Whose “Modern Music” and whose “After”?). I still think that Griffiths’ text is a good introduction to the main trends in 20th century modernism, and a glance through Music in the late twentieth century, the fifth volume of Richard Taruskin’s Oxford history of Western music, suggests that it too suffers from the same distorted view of EAM.
But privileging EAM that emanates from serial and computer music is an unfortunate bias that carries with it notions of purity, control and academicism. It’s no coincidence that David Metzer chooses Stockhausen’s Gesang der Jünglinge and Harvey’s Mortuos plango, vivos voco as his prime examples of purity in Musical modernism at the turn of the twenty-first century.
Not all computer music sucks, and there is certainly boring and academic-sounding acousmatic EAM, but that’s no reason for musicologists to neglect the latter.
A post in Swedish about some sound-related articles in the newspaper Svenska Dagbladet.
SvD har nyligen haft en liten artikelserie om ljud och musik under rubriken Öra för ljud:
Det finns mer information och länkar till äldre artiklar i understrecket-bloggen.
One can find quite a few dissertations on electroacoustic music at Doctoral dissertations in musicology-online. The index is searchable by keyword or classification. It is possible to use * as a wildcard, though only at the end of strings. A search for “electro*” yields 53 items, most of them relevant, while a search for items classified as “71ek*”, i.e. twentieth century (7) – historical musicology (1) – electronic music (ek), lists 36 dissertations. ISBN:s are given for published works, and dissertations in progress are listed and asterisked. There are also instructions for submission of your own dissertation or topic.
The following rantings is a personal reflexion in Swedish about Magnus Haglund’s new book about the Swedish concrete poet and text-sound artist Åke Hodell.
Jag besökte släppfesten för Magnus Haglunds Hodell-biografi i tisdags. Haglund läste texter och samtalade med flera av de personer ur Hodells bekantskapskrets som nämns i boken. Gubbar allihop faktiskt. Nu är det inte så att jag har något särskilt emot gubbar (förutom som representanter för människosläktet i allmänhet naturligtvis, inbiten misantrop som jag är), men det ledde till en, visserligen småmysig, men ändå lite grabbig dunka-varandra-i-ryggen-stämning. Jag anar att Haglund väldigt gärna skulle velat varit med då, på 1960-talet, då det hände riktigt vassa grejer liksom … men jag unnar honom gärna denna längtan.
Det behöver nästan inte sägas att boken är välkommen. Men den handlar framförallt om den bild Hodell byggt upp av sig själv. Att han använde sitt liv som material, och att vissa händelser och teman ständigt återkommer i hans verk, är välkänt, men detta gäller ju för de flesta konstnärer, visserligen i mer eller mindre hög grad. Ett minst lika intressant ämne för en biografi hade väl varit det vi inte kan få veta om Hodell genom verken. Det skulle kanske inte ge en sannare bild av Hodell, men en annan. Och även om boken snarare är en introduktion till Hodells konstnärsskap än en vetenskaplig biografi, önskar jag att Haglund hade haft en mer kritisk inställning till sitt källmaterial, och inte låtit sig förföras av Hodells egen mytbildning.
Bokens sista kapitel handlar om Hodells position i dagens konstvärld. Det är många som tagit starka intryck av Hodells verk. Jag hör också till dem. Med en lätt överdrift kan man säga att “Mr. Smith in Rhodesia” gjorde mig till tonsättare, och “Skratta Pajazzo” spelade – tillsammans med Eyvind Johnsons “Strändernas svall” – förmodligen en viktig roll för mitt beslut att vapenvägra.
Men intryck behöver inte medföra, och är inte detsamma som, influens. Det sistnämnda måste utgöra en konkret och påvisbar inverkan på den influerades gärning. Det går säkert att hitta ytliga likheter mellan Hodells verk och de som härstammar från den yngre generationen ljudkonstnärer. Men Hodells gärning bars inte upp av poetisk teknik allena, utan av det slags starka etiska och politiska ställningstagande, som jag har svårt att finna i den svenska samtidskonsten.
Och därför finns det, enligt min mening, heller ingen som kan räkna sig som efterföljare till Hodell. Kanske skall vi inte sörja alltför mycket över detta; precis som Hodell vägrade bli en Ekelöf-epigon, är dagens konstnärer naturligtvis i sin fulla rätt att välja sina egna estetiska och moraliska utgångspunkter.
Nedan följer några recensioner från dagspressen. (Boken är förstås redan inköpt till EMS bibliotek och finns till utlån inom några dagar.)